ett brev till trettonåriga Amanda

Tio år går fort. Tio år av självförakt, depressioner och allmän tonårsförvirring. Vad fint det hade varit att få låta dig läsa det här brevet för tio år sedan, kanske hade tonåren sett annorlunda ut och kanske hade du sluppit all psykisk ohälsa som de åren bar med sig.

 

Till att börja med är det viktigt att komma ihåg ditt eget värde. Spring inte efter killar som vill dig illa, nöj dig aldrig med mindre än du förtjänar. Trots allt bekräftelse tycks vara det viktigaste som finns så är det aldrig värt att gå med på saker mot sin egen vilja. Det kommer hemsöka dig för alltid. Radera den vänskap som får dig att tycka mindre om dig själv. Det är inte så en sann vänskap ska kännas. Kom ihåg att man inte alltid behöver prestera på topp trots att du alltid gjort det tidigare. Man behöver inte ha högsta betyg i alla ämnen. Ditt värde kommer aldrig definieras av siffror.

 

Ta hjälp. Som sextonåring kommer du inse vad som är på väg att hända, efter flera års kämpande med ångest och självskadebeteende. Vänd dig till dina föräldrar, hur jobbigt det än tycks vara. De vill dig bara väl. De kommer hjälpa dig och leda dig tillbaka på rätt väg. Ingen är stark ensam och sannerligen inte som blott sexton år. Kom ihåg detta. Det är ingen förlust, det är modigt. 

 

Sluta inte äta, det kommer inte lösa dina problem hur gärna du än vill. Du behöver mat och din kropp definierar inte ditt värde. Det kommer bara leda till ytterligare självförakt, och än värre kommer det bli när du börjar vomera som kompensation. Börja inte skada dig själv för du kan inte föreställa dig hur hårt snärjd man blir. Låt inte besöket på akutmottagningen mitt i natten bli din vändpunkt; låt den punkten komma långt tidigare.

 

Flytta inte hemifrån som nittonåring. Det är här din psykiska ohälsa blommar ut helt och hållet. Om du bodde kvar hemma några år till kanske det hade kunnat förhindras. Ha inte ett förhållande med någon som inte har känslor för dig och som utnyttjar dig. Våga säga ifrån när han gör det. Våga sätta ner foten och stå upp för dig själv. Förstå vad som får din panikångest att bryta ut, och undvik det. Gå på alla inbokade besök hos psykologer istället för att bara betala räkningar för att du aldrig dök upp. Ta hjälpen som erbjuds av familjen och av sjukvården. Stå på dig när dina mediciner inte fungerar, be om att hitta andra lösningar. Kämpa vidare. 

 

Sist men inte minst; ge aldrig upp. Hur hopplöst allt än verkar så kommer allting lösa sig. Du kommer bli frisk, du kommer bryta dåliga mönster och omge dig med människor som får dig att må bra. Livet är fint och det förtjänar att levas till fullo.