feminismens integration i samhället

Googlar man på ordet ”feminism” dyker följande förklaring upp på Nationalencyklopedin: ”social rörelse för jämställdhet”. Vad som är trist är att det inte är så det ses i gemene mans ögon. En vanligare syn på feminister är aggressiva kvinnor med utstickande frisyrer i regnbågens alla färger, som har näsring, går utan bh och som anser att desto mer kroppsbehåring, desto bättre. Problematiskt nog har feminism dessvärre blivit ett fult ord, näst intill ett skällsord. Varför är det så?

 

Det kanske handlar om att de som står upp för denna ideologi sticker ut på ett sätt som vi inte riktigt är vana vid, de ifrågasätter dagens normer och det patriarkaliska samhälle vi lever i på ett obekvämt sätt. Jag uppfattar ofta att män känner att deras position som de primära makthavarna är hotad. De tycks föredra att kalla sig humanister istället, eller hävda att de absolut är för jämställdhet men inte för feminism. Faktum är att feminism ofta ingår i humanism och att de båda ideologierna överlappar varandra. Att stå för det ena innebär alltså att man även står för det andra då de båda i slutändan handlar om samma sak. 

 

Det finns många motargument som är nödvändiga att slå hål på innan feminismen kan blomma ut på riktigt. En av dem är begreppet ”alla män” som män så ihärdigt slår ifrån sig. Vad det här egentligen handlar om är det strukturella problemet i sig; att män i dagens samhälle står över alla kvinnor och har ett övertag i alla avseenden. När kvinnor säger så har det aldrig varit tal om män på individnivå utan endast som ett samhällsproblem som fortsätter att breda ut sig. Därav är det endast absurt och småsint att brusa upp över ett sådant ordval, det visar bara på okunskap om hur samhället egentligen fungerar och hur kvinnors situation ser ut. 

 

En annan vanlig missuppfattning är att feminister hatar män. Vad feminister i grund och botten vill åstadkomma är jämställdhet; att vi ska ha samma rättigheter och möjligheter som män. Det handlar inte om att trycka ner män på något sätt utan det handlar om att vi vill kämpa oss upp till samma nivå, så med andra ord handlar det väldigt lite om hat. För att uppnå det måste fokuset främst ligga på kvinnor och det jobb som krävs för att ta oss dit, men med det sagt ska inte heller männen hamna i den understående positionen. Vi vill jämna ut den klyftan som finns idag och som historiskt sett varit ännu djupare än nu. Kvinnor vill inte bli sexualiserade, bli kallade skällsord, bli behandlade på ett visst sätt på grund av vårt kön, vara rädda för att vara ensamma ute eller inte bli respekterade för att vi inte dansar efter någon annans pipa. Allt detta är sådant som män tar för givet, men det ska vara en självklarhet för alla oavsett kön. Män, kvinnor och icke-binära ska kunna känna sig trygga i sig själva, göra sina egna val, ha samma rättigheter. Det är det feminism handlar om. Inget annat.


om kallt svart kaffe och avdankade strumpor

I söndags satt jag på Östgötatrafikens pendeltåg på väg hem från Linköping. Prisbelönta Kent spelades i hörlurarna medan regnet vräkte ner utanför och jag erkände tyst för mig själv att jag hade valt en för tunn jacka. Innan tåget anlände till stationen hade jag chansat och sprungit in på Pressbyrån för att köpa lite kaffe i hopp om att det i alla fall skulle höja min kroppstemperatur med någon grad eller två. Där inne trängdes ett äldre par med en stor barnfamilj vilket gjorde att det tog lite längre tid än jag hade hoppats på så det fick helt enkelt bli en språngmarsch tillbaka till perrongen.

 

Efter att biljettkontrollanten gått sin slentrianmässiga runda på tåget så slappnade jag av. Vi passerade ett område med glesbyggda hus och något som liknade en skogsdunge när skärmen på min telefon lystes upp och ett meddelande från Dig trillade in. Det har gått tre månader sedan sist; tre månader av ilska blandat med oro och saknad. Du skrev om hur du ångrade ditt beteende och att du ville att vi skulle återgå till att vara vänner. Varje stavelse kändes ända in i benmärgen, jag tror aldrig att du kommer förstå hur mycket du svek mig. Men jag saknar dig, kommer jag någonsin sluta göra det? Jag tror inte det. 

 

Vi var 13 år och av en slump hade vi båda valt att delta i årets avslutningskör till sommaravslutningen. Ingen av mina vänner ville vara med så därför gick jag dit själv. Av någon anledning tyckte jag att det var en god idé att vila mina fötter på stolen framför så det var precis vad jag gjorde. Det visade sig att det inte var speciellt uppskattat av personen som satt där. Den personen var Du. Du gav mig en syrlig kommentar om att du inte ville ha mina fötter i ryggen och jag tog skrattandes ned dem igen. Ett år senare gick vi i samma klass, två år senare var vi oskiljbara. Jag värderade dig högre än någon annan och det är det som gör det så surrealistiskt att vi inte ens pratar med varandra längre.

 

Linghem och Kimstad hann passera innan jag bestämde mig för att svara på Ditt meddelande. Jag förklarade hur jag hade tappat tron på vår vänskap men att jag ändå älskade dig sådär orimligt mycket som bara jag kan. Mitt kaffe hade kallnat för länge sen men jag lät ändå den svala vätskan rinna ner i halsen. På något sätt försökte jag nog använda det som plåster på såren för en utbrunnen vänskap. Det var inte så effektivt.

 

Jag var nog dina trasiga strumpor, jag var avdankade känslor och jag var soppåsen som stått i hallen en vecka. Det var dags nu. På näthinnan såg jag hur vägen spolades av och olyckan blev ett minne blott men för mig var det mer än så. Egentligen är Du mitt allt men egentligen är vi inte bra för varandra och det är okej. Det är okej för man växer ifrån varandra, omständigheter förändras och livet går vidare. Vi kommer alltid vara en del av varandras historia och Du kommer alltid vara en del av mig.


-

I hela mitt liv har jag velat skriva någonting som berör. Någonting som får en annan människa att känna djupa känslor. Det hade varit så fint att veta att mina ord framkallar glädje, sorg, uppgivenhet, frustration, ilska. Att mina ord har betydelse.

 

I hela mitt liv har jag haft en stark övertygelse om att jag kan förändra världen, naivt nog. Inte genom en revolutionerande upptäckt eller innovation, men via mina ord. Hur det skulle gå till har jag ingen aning om. Slutligen har jag förstått att det med största sannolikhet inte kommer ske. 

 

Vad jag däremot hoppas åstadkomma en dag är att skriva någonting som kanske lämnar spår i en annan människa. Någonting som kanske leder till en tankeställare, som kanske har en inverkan på dennes liv. Men även det kanske är att hoppas på för mycket. Nå ja.


ett brev till trettonåriga Amanda

Tio år går fort. Tio år av självförakt, depressioner och allmän tonårsförvirring. Vad fint det hade varit att få låta dig läsa det här brevet för tio år sedan, kanske hade tonåren sett annorlunda ut och kanske hade du sluppit all psykisk ohälsa som de åren bar med sig.

 

Till att börja med är det viktigt att komma ihåg ditt eget värde. Spring inte efter killar som vill dig illa, nöj dig aldrig med mindre än du förtjänar. Trots allt bekräftelse tycks vara det viktigaste som finns så är det aldrig värt att gå med på saker mot sin egen vilja. Det kommer hemsöka dig för alltid. Radera den vänskap som får dig att tycka mindre om dig själv. Det är inte så en sann vänskap ska kännas. Kom ihåg att man inte alltid behöver prestera på topp trots att du alltid gjort det tidigare. Man behöver inte ha högsta betyg i alla ämnen. Ditt värde kommer aldrig definieras av siffror.

 

Ta hjälp. Som sextonåring kommer du inse vad som är på väg att hända, efter flera års kämpande med ångest och självskadebeteende. Vänd dig till dina föräldrar, hur jobbigt det än tycks vara. De vill dig bara väl. De kommer hjälpa dig och leda dig tillbaka på rätt väg. Ingen är stark ensam och sannerligen inte som blott sexton år. Kom ihåg detta. Det är ingen förlust, det är modigt. 

 

Sluta inte äta, det kommer inte lösa dina problem hur gärna du än vill. Du behöver mat och din kropp definierar inte ditt värde. Det kommer bara leda till ytterligare självförakt, och än värre kommer det bli när du börjar vomera som kompensation. Börja inte skada dig själv för du kan inte föreställa dig hur hårt snärjd man blir. Låt inte besöket på akutmottagningen mitt i natten bli din vändpunkt; låt den punkten komma långt tidigare.

 

Flytta inte hemifrån som nittonåring. Det är här din psykiska ohälsa blommar ut helt och hållet. Om du bodde kvar hemma några år till kanske det hade kunnat förhindras. Ha inte ett förhållande med någon som inte har känslor för dig och som utnyttjar dig. Våga säga ifrån när han gör det. Våga sätta ner foten och stå upp för dig själv. Förstå vad som får din panikångest att bryta ut, och undvik det. Gå på alla inbokade besök hos psykologer istället för att bara betala räkningar för att du aldrig dök upp. Ta hjälpen som erbjuds av familjen och av sjukvården. Stå på dig när dina mediciner inte fungerar, be om att hitta andra lösningar. Kämpa vidare. 

 

Sist men inte minst; ge aldrig upp. Hur hopplöst allt än verkar så kommer allting lösa sig. Du kommer bli frisk, du kommer bryta dåliga mönster och omge dig med människor som får dig att må bra. Livet är fint och det förtjänar att levas till fullo.


om tomhet och ett smutsigt rött förkläde

Här sitter jag i sängen, i min röda julpyjamas med pingviner på. Första dagen utan förpliktelser har hittills känts surrealistisk och underlig. Jag har nog inte riktigt tagit in verkligheten ännu. För igår arbetade jag min sista dag på arbetsplatsen som varit mitt hem i två år. Det må vara en förhållandevis kort period men med tanke på att det är arbetsplatsen jag stannat längst på – där jag dessutom fick min första fasta tjänst – så är känslan jag har idag obeskrivlig. Lite som att göra slut med en partner. Dit har jag gått dag ut och dag in, blivit en duglig barista, lärt känna både kollegor och stammisar. Vi har delat blod, svett och tårar. Bokstavligen. Och skratt givetvis. Men allt det där lämnar jag bakom mig nu. 

 

Klockan sex igår lämnade jag in min blåa nyckeltagg, min skåpnyckel och mitt röda förkläde med kaffe- och mjölkfläckar på. Min namnskylt behöll jag. Känslan där och då var en tomhet jag aldrig känt förut. Jag satt kvar i en och en halv timme efter det. Som att jag försökte ta in det som hände. Ta in att det var över. Det är faktiskt över nu. Jag ville inte gå hem för jag visste att jag aldrig skulle komma tillbaka. Jag skulle aldrig vara en del av den här vardagen igen.

 

Jag gick därifrån med skakiga ben och en groende nervositet. Vad har jag gett mig in på? Är det här verkligen vad jag vill, innerst inne? Men jag visste ju att svaret var ja. Vad som väntar mig härnäst är aningen oklart men jag ser det som ett äventyr. Jag har alla möjligheter att forma en ny vardag och låta den bli någonting annat än den ångestklump jag burit på i månader. Över tid var detta det enda vettiga alternativet och det som skulle gynna mig i längden, men just idag känns det annorlunda. Och det är okej.


Amanda heter jag, är 23 år och bor för närvarande i Göteborg. Ända sedan barnsben har skrivandet haft en självklar plats i mitt hjärta och jag skriver alltifrån krönikor, skönlitterärt och poesi. Här tänkte jag posta ett urval av mina texter. Mail: amandahcaherrmann@gmail.com Telefon: 0761 38 15 78 <>
RSS 2.0